astjernholm

Vet inte vad jag ska skriva. Eller jo, det vet jag. Frågan är om jag vågar.

Jag tror jag lurar mig själv. Eller jag gör det. Och på ett sätt inte. Jag intalar mig att jag är på väg upp, och det är jag, för jag har kraft till saker som jag aldrig haft förut. Och samtidigt så är jag en enda stor röra känslomässigt. Jag har ingen aning om nåt. Men är det att må dåligt? Jag vet inte. Förut var det det. Det var samma sak. Men nu, jag vet inte längre. Jag känner för första gången i livet att jag har massa tid framför mig och världen går inte under för att saker inte händer precis nu eller att jag inte har svar på allt just precis nu. Det är kanske det som gör den stora skillnaden. Jag har inte dåligt samvete för allt och jag har tålamod med livet. Det kommer, det är påväg. Men jag kanske bara måste vänta lite till och samtidigt njuta av det underbara jag har nu. För det är oxå livet. Eller det är kanske det som är just precis livet. För på ett sätt, mitt liv kan inte bli bättre. Jag har hittat en människa som gör allt värt. Som kämpar och som ger inspiration till att själv kämpa.

Vännen, du är fantastisk. Och jag kan inte säga mer än så. Du är bäst. <3 Finns inga ord mer än det. Du&Jag för alltid.

Nu är jag mest bara tom på ord. Dom kommer inte för dom håller fortfarande på att formas inuti mitt huvud. Formas till tankar och insikter som jag tror jag behöver. Och samtidigt, dom kan vänta. Nu vill jag umgås med dom fantastiska människorna jag har runt mig. All kärlek till er.

Ja då sitter jag här. Väntar. Med en klump i magen och samtidigt förväntansfull så jag håller på att spricka. Jag förstår inte hur livet kan ändras på bara en minut. Några sekunder. Tankarna ändrar riktning och man själv fattar ingenting.

Men det finns inget annat att göra just nu än att vänta och se. Kanske agera oxå.

Jag är rädd för den person jag har kommit att bli och fortfarande utvecklar, och samtidigt finns det ingen återvändo. Dåtiden är förbi.



"I am a one way motorway."


"Du är inte så fin, men det är nåt med dig.
Som att komma hem, första gången ja, du sa hej.
Det är så logiskt alla fattar utom du.
Du har inte en aning,
att jag tänker på dig precis just nu."

Sitter hos nr 2 här igen nu. Standard numera:) Mkt händelserik dag och natt igår, mkt. Är i chocktillstånd skulle man väl kanske kunna säga. Och samtidigt glad. Väldigt glad.

Och väldigt rörd är jag. Såg mina kommentarer på senaste inlägget och... M, det finns ingen bättre vän än du heller. Och L, saknar dig varje dag! Förlåt att jag inte hört av mig heller och jag vet att det är fult att skylla på men det har varit fullt upp. Men jag hoppas verkligen du vet att du kan komma till mig/oss 24/7. Alltid. Vi finns här, du kommer aldrig förlora oss, inte ens om du skulle önska;) Hoppas verkligen vi ses i veckan. Så fixar vi ihop nåt så vi kan gå o fika eller nåt:) Mysa.

Nu sitter jag här med en dag framför mig som kommer bestå av många rundor fram och tillbaka till tvättstugan. Ska bara ta mig hem först. Och sen en ytterst intressant kväll. Är väldigt spänd för hur d här kommer sluta. Men känner mig ändå exalterad:D

"Ibland glömmer jag bort att komma ihåg hur underbart livet kan vara."

Hahaha, nu sitter jag här på befallning av älsklingen. Lite uppdatering kanske vore på sin plats. Känns som att det händer så mkt och d sista jag hinner göra är att sätta ord på allt.

Nu sitter jag hemma hos M nr 2, haha är här så mkt så d börjar nästan bli ett andra hem. Men d kanske jag inte ska säga högt, då blir jag kanske utslängd;) Vi ska snart bege oss av till Fristad och uträtta ett ärende. Som förhoppningsvis börjar ge resultat om några dar. Annars pallar jag inte mer. Nu gäller det bara o va stark...

Nu är det bara 1,5 vecka kvar på dagvården oxå. Men det kanske ser lite ljust ut efter det. Får se. Ta ett snack med läkaren först och höra vad det finns för olika åsikter i situationen.

Promenerade hit idag. Träffade E utanför mitt hus och jag kom fram till att saker faktiskt känns ganska ok just nu. Att nu ska jag bara inse att jag faktiskt kanske har styrka i mig jag inbillat mig att jag inte har. Eller nåt sånt. Bara jobbigt att folk i ens omgivning mår dåligt.

Va på ikeai helgen med m&p. Va faktiskt väldigt mysigt. Och har äntligen fått ordning på saker där hemma nu, fått upp gardiner, hyllor, tavlor osv.. Känns bra. Nu känns det faktiskt mysigt att komma hem, inte bara tomt och kallt.

Nu vet jag inte vad jag ska skriva mer. Känner mig helt tom. Saker får bli som dom blir. Kaviar på dom flesta människorna, men inte alla. Absolut inte alla. Kärlek.

Undrar vad veckan har i beredskap för mig.

Söndag och livet känns inte lika tungt. Har fått sova ut idag och d känns fantastiskt. Känner mig nästan som människa igen. Så får vi väl se vad denna dagen kommer föra med sig.

Jag tror att jag ska ta tag i mitt liv och städa av den där kaninburen som stått på min balkong nu i evigheter o sen ta mig upp till vinden med den. Det är ambitiöst. Sen städa lite hade inte heller varit fel. Borde läsa ut den där boken med så jag hinner d innan den måste tillbaka till biblioteket. Hm, undra vilket datum d va.. Kommit in i värsta läsperioden. Har lust o läsa hela tiden. Det är bra.

Men ikväll blir d la filmmys eller åtminståne mys. Härligt. Börjar bli standard nu o tillbringa dagarna o kvällarna i soffan hos M tillsammans med mitt hjärta. Vad kom vi fram till egentligen? Är du pärlan eller hjärtat eller räkan? Jag är ju åtminståne en mussla, och ibland pärlan i musslan, det är ju en sak som är säker;) Är jag mussla o du räka så lever vi ju båda i vattnet iaf! Och det är ju faktiskt det ultimata för om vi inte är i samma världar så funkar det ju inte.

Haha hjälp. Nej nu får jag sätta på nån bra musik och sen ska här städas o donas. Tjena moss!



Mando Diao - Dance with somebody

Det är så. Man kan ha sprit i kroppen men va klar i huvudet. Ungefär så är läget nu. Jag har ont. I själen. Jag är så förvirrad. Så otroligt förvirrad. Jag vet inte om jag orkar just nu. Känns som att jag kan göra ngt jag inte borde...

Sitter o lyssnar på Romeo & Juliet med The Killers. Den är så så så mkt förra hösten när jag bodde hos Becca när jag jobba i gbg. Och det gör ont. Det gör så vansinnigt ont. För jag har mist henne, tillsammans med så många andra. De flesta rent ut sagt. Och på ett sätt är jag förbannad för dom är inte värda mina tårar när dom lämnar en såhär. I den här situationen när dom inte vet ett skit. Och vet dom ngt så säger dom att dom tänker på en och bryr sig hur mkt som helst. Men hur var det? Tron utan handlingar är död. Ord utan gärningar är döda. Döda. Tyvärr.

Hur mkt känslor kan en dag innehålla egentligen? Överhuvudtaget, hur mkt kan en dag innehålla? Jag vet inte. En sak undrar jag bara.

Vad FAN spelar saker för roll egentligen???? Det undrar jag. För jag vet inte. Just nu känns det som att inget spelar ngn roll alls. Och vad spelar människor för roll? Skit. Skit skit skit. Jag gick på det igen. Hur jag nu kunde vara så dum. Jag vet faktiskt inte hur. Ibland blir man spelad ett spratt av sig själv. Ibland vet man bara verkligen ingenting. Ingenting.

Känner mig så tom. Så otroligt tom. Men kanske är det så det ska vara. Kanske är det det man är dömd till. Att vara tom. Kanske är det ödet. Vem vet. Inte jag iaf.

Jag avslutar med Låten och känslan den ger.

The Killers - Romeo & Juliet

Då sitter jag här. Var ett tag sen sist. Det har bara inte gått. Det har varit så kaos i mitt inre och i mitt liv så jag har inte kunnat formulera orden ens för mig själv.

M, min snäcka, va här nu ikväll. Det började med tårar, från båda håll, men slutade faktiskt med skratt. Och prickig kaviar;) haha. Jag är så ledsen för att jag är så självisk ibland, när man klarar saker bättre tillsammans. Det är bara så ovant för mig. Jag är så van att stänga inne allt, för det är ändå ingen som vill höra. Och mina känslor är så ovärda så jag är inte värd att nån lyssnar på mig. Varför jag är ledsen. För mina anledningar är inte alls lika mkt värda som andras. Tack iaf. För att du lyssnade på mig och jag fick lyssna på dig. <3

Det är så mkt som hänt. Och återigen slås man verkligen av vilka människor som verkligen betyder ngt i livet. Och vilka som inte borde betyda ngt. Och vad människor kan göra av omtanke men hur FEL det kan bli. Hur galet det kan gå. Vad konsekvenserna kan bli.

Just nu känner jag mig mest bara tom. Jag vill hitta tillbaka till en sund känsla. Som jag hade innan förra tisdagen. När jag var motiverad till livet och mina drömmar. Då ville jag faktiskt. Nu vill jag bara vilja. Kanske är det alla besvikelser man är med om hela tiden. På människor. Och samtidigt raka motsatsen angående vissa andra. Kanske ska man bara inte lägga ner så mkt energi på människor man vet ändå inte kommer stanna. Men hur gör man det när ens känslor säger åt en motsatsen? Jag vet inte. Skiter i det kanske. Jaaa det är ju bara o sätta igång...

Alltså jag tror allvarligt talat att jag blir galen. Jag måste va galen. VARENDA gång jag går ut händer d så vansinnigt mkt grejer att jag orkar inte ha en enda utekväll till. Inte en enda gång till. Jag tror jag blir knäpp.

Jag o syster hade världens mest underbara kväll. Vi åt supergott på Babbel (världens mest fantastiska restaurang), vi va på bio och såg den perfekta filmen för att sen fortsätta till Vimmel. Allt gick bra. Jag bad hästsvansen om ursäkt för förra helgens pinsamma borttappande av mobilen och han bara kramade mig och skämtade lite om det och frågade om jag hade koll på mina grejer idag. Jodå, idag hade jag stenkoll. Jag kände mig inte ens påverkad. Inte en enda gång. Men sen, då hör J av sig. Från Skåne. Som jag trodde var ett avslutat kapitel sen 1,5 år tillbaka. Men nej, tydligen får jag besök imorn?!?!?!?!?!?! Och när jag o syster sitter o äter nattmat på donken i stan kl 3 på natten, vem ställer sig då i kön om inte självaste N!!! Självklart sen när jag tror mänskan har gått går vi rakt in i varandra och jag får kramar hela tiden och personen är hur underbar som helst. När jag kommer innanför dörren här hemma får jag sms. Av N såklart. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. För en vecka sen var allt omöjligt, och nu visar handlingar raka motsen. Nu handlar det om pussar o blink-smajlisar och kom hit och bla bla bla. Vad ska man tro? Vad i hela friden ska man tro??? Jag vet inte. Jag är nog världens mest förvirrade människa just nu. Och samtidigt är jag såld. Jag är såld. Men denna gången ska självrespekten finnas kvar. Det var den inte förra gången. Nu finns självrespekten kvar. Banne mig.



Coldplay - Fix you och Jason Mraz - I'm yours. Det är vad jag andas just nu.

Sitter och lyssnar på Melody Club. Dom är tummen upp! Man blir på så underbart humör.

Hade samtal idag på dv med A, hon är väldigt bra att prata med! Får mig att tänka på ett annat sätt. Ger inspiration bara genom att visa levnadsglädje och intresse. Och uppmuntran. Känner mig på bra humör! Det känns bra inför framtiden. Att saker kommer nog ordna sig. Jag ska bara hitta det rätta tillvägagångssättet. Hur jag ska få världen att ge mig det jag vill ha genom att förverkliga mina önskningar. Men jag ska nog komma på ett sätt. Jag känner det på mig, bara jag kan samla på mig lite mer energi och lite mer handlingskraft. Och det kommer komma snart; snart ska jag ge mig ut i världen och leva.

För att komma in på lite vardagliga saker så skulle jag behöva klippa mig. Tror det skulle vara en bra grej för att få igång mina handlingsplaner. Måste planera lite. Göra upp lite budgetar och kolla upp billjetter, utbildningar, olika studiebidrag och jobb. Nu börjar jag känna att saker kan bli lite på gång. Om ca 5 veckor är dv slut, och då ska något annat hända. Vad är upp till mig. Eller, kanske inte enbart, förhoppningsvis kan jag få nån hjälp utifrån men annars så är det upp till mig vad som ska hända.

Ikväll ska jag bara ha en hemmamyskväll. Längesen det var så känns det som. Har varit mkt nu sista tiden. Eller så har det inte det, det bara känns så:P Nu har iaf Idol börjat igen! Kollade ju inte ens på d förra året för hade ingen tv! :( Men nu, nu kommer jag vara en trogen tittare haha:D Jag lagade ju till och med mat igår som jag har till idag med. Känns riktigt lyxigt. Så redig har jag inte varit på flera veckor. Men nu så. Jag börjar få lite distans till alla mina negativa känslor. Eller så är det bara en period, men förhoppningsvis inte. Jag hoppas att det kommer fortsätta på detta hållet. Trodde det var tvärtom, men jag tror inte det ändå. Jag ska kämpa för att det inte ska bli så.

Nu ska jag bara ta det lugnt. Underbart!!! :D Nu avslutar vi med det klockrena citatet från Melody Club:



"Girl, don't ever let them put you down. Don't ever let them push you around."

Det är märkligt hur lite distans och självrannsakan kan förändra. Att man kan inse att saker kanske inte är så hemska som man tror att dom är. Bara man inte gör sig för beroende, speciellt av människor. För man vet aldrig när dom försvinner. Och vid det här laget är jag van vid att dom flesta försvinner. Men det handlar kanske om att hitta något i sig själv, att det inte spelar någon roll om vissa människor går eller stannar kvar för man klarar sig ändå. På något sätt.

Det har varit en ganska bra dag idag faktiskt. Skippade faktiskt dv idag på förmiddan, tog sovmorgon. Och sen tog d lugnt innan jag gav mig iväg. Jag behövde det. Och det har varit en lugn dag. Jag har inte känt mig alls stressad, som jag ju är konstant annars, oavsett hur lite eller mkt jag har o göra. Det har varit härligt. Gick o satte mig på Espresso House också efter dv va slut. Bara satt där och skrev och tänkte. Det var härligt. Sen åkte jag hem, packade träningsväskan och åkte o tränade mage. Core på balansboll. Sen kondition. Kändes härligt.

Det är när man kommer in i svåra tider i livet som man verkligen inser vilka människor som är ngt att satsa på. Vilka som är värda att lägga tid och energi på. Och många försvinner. Men jag vill bara ta tillfället i akt att värdesätta dom som faktiskt stannat. Eller kommit till. Ni betyder extremt mkt. <3

Imorgon är det dv som gäller. Hela förmiddan. Sen vet jag inte vad jag ska göra. Förhoppningsvis bodypump på kvällen. Känner mig trött nu, ska försöka lägga mig ganska i tid idag iaf. Eller ja, snart är ju det kört:P




"Colour me, so we can blend."

Då sitter man här igen med sina tankar. Som bara går på högvarv. Konstant. Och varför blir ingen förvånad när dom självklart handlar om en viss person. Men vad tar man sig till? När man inte får det ur huvudet? Det vägrar försvinna och man kan inte göra ett smack åt det. Man får inte ens svar. Hur gör man när man inte vet hur man ska förhålla sig? Hur står man ut? När varje sekund känns som en evighet.





"Love, it taught me to cry."

Vaknade för ett tag sen. Det känns inte som lördag. Jag borde njuta av dagen och ledigheten och känslan av att inte behöva göra nånting. Men jag kan inte. Det känns bara tomt. Meningslöst på nåt sätt. Kan inte förklara det.

Det är nån film på tv nu om en kvinna som blivit bedragen av sin man och nu lever livet. Hon åkte till paris och sen vidare till florens. Den bästa hämnden är att leva ett underbart liv. Varför kan man inte bara göra det då? Glömma allt som hänt och gå vidare. Men tydligen måste man minnas. Man måste minnas för att kunna gå vidare.
Det gör bara ont. Och människor gör det inte lättare. Vid sidan om det man måste göra ploppar folk upp ur ingenstans, suger en på energi och lämnar en sen lika snabbt igen för att gå vidare. Totalt oberörda av situationen och inser inte att de bara efterlämnar ett ännu tunnare skal än det som var innan. En människa som bara känner sig utnyttjad och meningslös och kämpar sig blodig för att hålla huvudet över vattenytan. Som kämpar för att inte bli lämnad ännu en gång.




"Now he has left so I can't get no rest tonight. "

"What's the meaning of it all if I'm completely numb?"

Sådär. Då va jag på lite gladare humör:) Fått shoppa lite (hittade 2 par jeans och en topp:D) och pratat med syster. Och sen fick jag träna och få ur mig lite känslor. Nu väntar en ytterst trevlig kväll hoppas jag:)

Då va d en lång härlig dusch som väntar sen en vinare. Trevlig fredagkväll önskar jag allt gott folk!

Och så va d kväll igen. men imorn är det fredag och sen är det helg! Åh va härligt d ska bli. Till helgen ska jag inte göra nåt sånt som man "borde" göra. Jag ska bara ha det härligt och mysa. Imorn ska jag till och med få helkroppsmassage... Mmm...

Det har varit en bra dag idag. Kände mig lite halvt stressad sådär innan idag när jag höll på o tvätta o städa o greja me allt möjligt. Jag har fortfarande inte städat ur kaninburen dock som står ute på balkongen sen ett tag tillbaka.. Illa Anja.. Men det känns ändå bra såhär i slutet. D va mysigt o träffa Frida. Vi åt mat och sen fikade vi på Espresso House. Jag är verkligen såld. Känns som att skapligt mkt av mina pengar hädanefter kommer gå åt till Chai Latten... Inte bra alls. Imorn kommer hon iaf hit igen för Alice ska träffa sin pappa. Så då ska vi gå på lite shoppingtur. Pengarna finns eg inte till det men vad gör man inte när man är i desperat behov av jeans och lusten att shoppa finns? Jo man shoppar! Och sen tröstshoppar man för att man shoppat upp sina pengar. DET är dagens bittra sanning mina vänner.

Nu sitter jag iaf och slappnar av med en kopp te. Snart läggdags tror jag.

Jag avslutar dagen med det klockrena Bob Hund-citatet: Jag ska halvera mitt allvar till 100 %...

Tjena moss!